Åh min kära far hade inte en aning, jag dolde det så bra med stora kläder bla. Så även han har nog mått dåligt när jag mådde som värst.Övervann sjukdomen i perioder, sen var man inne i ekorrhjulet igen.

Trodde aldrig jag skulle ta mig ur det helt, trodde aldrig jag skulle känna att jag är fin som jag är, att jag duger som jag är. Men idag vet jag att jag duger som jag är, trots att jag inte är den där super smala, vältränade tjejen med platt mage.

Idag är jag mer kramgo, har hull och mage, oh får ofta höra frågan om jag är gravid... nej jag är inte gravid, jag njuter av livet och orkar inte kämpa med att få en platt mage igen utan jag lever oh mår bra.   
Men jag skulle ju ljuga om jag alltid kände att jag dög, man har ju alltid vissa dagar då man känner att allt är skit, men i det stora hela så är jag nöjd och vet att jag duger så bra som jag är!

Tack pappa för att du alltid funnits där för mig, vad det än har varit. Oh älskat mig för den jag är, i alla lägen.

Tack min älskade man för att du kom in i mitt liv oh för att du fått mig att tycka om mig själv.

Åh tack mina fina vänner för att ni tycker om mig som jag är. Ingen nämnd, ingen glömd.

Kommer dock kämpa för att bli av med mitt sockerberoende som göra att jag ständigt är trött, lite små grining mellan varven etc. och att få upp min kondis och börja med min PW igen och lite cykling!
Man måste ju hålla igång lite för att må bra, och det tänker jag kämpa med!